Form
Minibilen för Volvo
I slutet av 1970-talet arbetade jag som tecknare på Sveriges Television. Vid sidan av min anställning där åtog jag mig diverse frelanceuppdrag för att dryga ut den magra lönen. Vid ett tillfälle fick jag en förfrågan från en direktör på Volvo om jag kunde teckna en bil "efter vissa specifikationer". Jag uppfattade detta som ett vanligt teckningsuppdrag och svarade ja. Det visade sig i själva verket vara ett försök från Volvos sida att testa om jag kunde designa en helt ny bil. Jag hade alltså missförstått uppdraget, men tog ändå chansen.
Bilen som efterfrågades skulle vara avsedd för resor till och från arbetet. Den skulle vara liten och bränslesnål och avsedd för en eller högst två personer. Den skulle vidare ha Formel-1 karaktär och på samma gång vara trafiksäker. Ungefär så löd förutsättningarna. Jag fick en vecka på mig att komma med ett förslag.
Jag valde att placera förare och passagerare diagonalt för att minska frontarean och luftmotståndet. Genom bibehållen spårvidd erhölls därmed deformationszoner på sidorna om kupen. Genom passagerarens placering en bit bakom kunde föraren kunde nå sin plats från höger. Därför kunde dörren på vänster sida uteslutas och ersättas med en måsvingedörr på höger sida. Detta till gagn för trafiksäkerheten eftersom förarens steg in och ut från trottoaren. Jag valde att placera framhjulen i separata hjulhus som följde med framhjulens svängrörelse. Detta för att ge ökad "formel-1-känsla" och för att underlätta fickparekering. Utrymmen bakom föraren möjligjorde placering av barnstol. vilket gjorde bilen lämplig för en ung familj.
Dessa skisser vann volvogubbarnas gillande och jag ombads att fortsätta arbetet med ytterligare skisser och en modell i skala 1:5. Jag fick 4 trähjul från Volvos designavdelning i denna skala och ombads att bygga en modell till dessa. Vid denna tid höll jag på med att bygga balsamodeller av flygplan, så jag valde detta material och denna konstruktionsmetod för den kommande modellen, som pillades ihop under ett par veckor. Den visades och åter igen vann min design gillande hos beställaren.
På Volvo byggdes en mockup i fullskala samt en instegsattrapp för att testa utrumme och inredning. Jag ombads att fortsätta arbeta med att designa insidan. Detta var en stor utmaning eftersom jag vid denna tid saknade körkort.
Tanken var att tillverka bilen i Norge av aluminium och plast. Norska staten skulle gå in som delägare i Volvo för att att göra projektet genomförbart. Men det blev inget av den s.k. Norgeaffären och projektet lades ner. Dörrarna på Volvo stängdes för mig och jag fick min betalning för det nedlagda jobbet. Därmed trodde jag att projektet för evigt skulle förbli i glömska. Jag hade ju trots min bristande erfarenhet slagit Volvos egen designavdelning på fingrarna. Men 2011 gav Volvo ut en bok (Volvos Prototyper, författad av bilhistorikern Peter Haventon), där minibilsprojektet presenterades, nu döpt till "Ellen". Bilderna nedan föreställer min balsamodell.
Iteracykeln
Intresset för plast var nu väckt hos ett par volvodirektörer vilka bestämde sig för att försöka göra en cykel av detta material. Jag tillfrågades om jag ville åta mej att designa en dylik. Efter en tid hade jag ett förslag. Jag valde att göra cykeln så bekväm som möjligt utan hindrande stång. Ramen bestod av två halvor som förenades från vevpartiet av sadelstolpen. Hjulen utformades för att kunna produceras av plast. Efter mina ritningar beställdes en mockup av modellbyggare. Den fick hög finish och lackerades med guldfärg.
Med hjälp av "guldcykeln" och sin vältalighet lyckades volvodirektörena tigga till sig 25 miljoner i form av ett statligt lån som endast behövde betalas tillbaka när projektet blivit en ekonomisk framgång. Nu kunde äventyret börja på allvar. Kontakt togs bl.a. med plastexperter på det tyska kemiföretaget BAYER, vilka efter en kort tid återkom med ett nytt konstruktionsförslag i form av en användbar cykel av glasfiberarmerad plast. Den var ful och klumpig och vägde minst 30 kg. Jag började göra en ny design där jag struntade i den tyska förlagan och istället försöka göra något smäckrare. Min erfarenhet som modellflygplansbyggare kom väl till pass eftersom jag även nu valde balsaträ som material för en ny prototyp. Prototypen blev lyckad och blev efter några smärre justeringar förebild för det fortsatta arbetet. Efter många turer kom Iteracykeln så småningom ut på marknaden.
Iteracykeln blev ingen försäljningsframgång - upp som en sol och ned som en pannkaka. Efter endast 3 år lades företaget ner. Men cykeln blev istället ett museiföremål. Numera kan jag skryta med att jag bl.a. är representerad på MoMA i New York, på Designmuseet i London och på Tekniska Museet i huvudstaden. Här till höger är en bild från den permanenta utställningen om designhistorien på 1900-talet på Röhsska Museet i Göteborg.
Varför det gick som det gick med plastcykeln är det många experter som har olika åsikter om.
Byggleksaken Maxamec
För ett tjugotals år sedan var det en affärsbekant som undrade varför papporna inte längre bygger lådbilar åt sina barn. Kanske kunde det delvis bero på bristen av lämpliga material. Idén om att tillverka en lådbilsbyggsats väcktes. Det hela stannade dock på ritbordet tills en dag då en gammal bekant, en begåvad ingenjör från plastcykeltiden, frågade om jag vill deltaga i ett nytt projekt där det gällde att göra stora leksaker för barn i form av byggsatser. Idén kom från en f.d. mångmiljonär och leksaksfabrikant som här såg en ny affärsmöjlighet.
Jag visade mina gamla skisser på lådbilsbyggsatsen och denne ansåg då att "det var precis det som han önskade".
Jag var emellertid inte nöjd med detta utan tänkte på bättre lösningar. Varför inte göra ett jättestort meccano?
Med hjälp av platta perforerade delar, vinklar, skruvar och muttrar vore det enkelt att åstadkomma i stort sett vad som helst. Som arbetsmaterial valde jag 5 mm Lettex, ett skivmaterial bestående av en kombination av papp och skumplast. Lätta och snabbt att bearbeta och kunde i produktion ersättas avt.ex. plywood. Efter två veckor hade jag två första prototyper färdiga.
Tanken var att göra en byggsats till t.ex. en läragåvagn som sedan när barnet växte kunde kompletteras med nya delar och bli en lådbil. Under det praktiska arbetet med dessa prototyper stötte jag på problemet hur delarna skulle fogas samman. Det enklaste sättet var att, istället för ett vinkeljärn med två lösa skruvar, göra en form av koppling där de båda skruvarna satt fast på en motsvarighet till vinkeljärnet, som jag skar ut i skumplast.
Iteraingenjören kom sedan med förslaget att i stället för muttrar helt enkelt använda kapsyler till plastflaskor, vilka är enklare att hantera. På så sätt vore det möjligt för barn att hantera byggsatserna.
Vi tre, den fd. mångmiljonären, ingenjören och jag bildade en form av bolag för att gå vidare med projektet.
Efter många turer fick vi så småningom fram användbara prototyper av rätt material; skivor av plywood och kopplingar och muttrar av plast.
Nu kunde jag börja leka själv på allvar. Snart insåg jag att det var möjligt att reducera antalet olika delar, att ta bortt alla skivor som inte endast beståd av ett antal hål på bredden och längden. Det blev ändå möjligt att åstadkomma en rik variation av modeller med ganska få delar.
Leksaken fick färg och ett namn - Maxamec. Tillverkningen startades Litauen och snart skulle pengarna rasa in i vårt lilla bolag.
Den viktigaste delen i Maxamec är kopplingen i form av en vinkelbult som förbinder skivmaterialet. Det visade sig att idén var unik och patenterbar.
Vi lyckades få patent på i hela Europa samt ett stort antal länder runt om i världen.
Den f.d. mångmiljonären visade sig vara duktig på att driva i in pengar från investorer främst i USA. På detta sätt finansierades utvecklingen, produktionen och kostnader för patent.
Det hela började mycket bra och antalet medarbetare blev allt fler. Tillverkning i Kina startades där plywoodskivorna ersattes med plastskivor. Stora planer för framtiden skissades upp.
Jag utformade hundratals olika modeller till vilka jag även utformade bygginstruktioner.
Jag ritade en serie för att förstärka marknadsföringen av leksaken.
Se exempel på detta under rubriken Grafik.
Kopplingen kunde användas till så mycket mer än bara själva leksaken i dess nuvarande form, t.ex. nödbostäder och möbler.
Tillverkningen i Kina blev ett stort misstag. Kineserna var endast intresserade av att tillverka och att sälja för egen del, trots att vi hade både avtal och kinesiska patent.
